vardagsrasister
För några år sedan hörde jag ett par vänninor stolt skryta om hur de satt upp protestlistor och demonsterat i sin pyttelilla hemby för att slippa "zigenare och sådant pack". De hade lyckats och nu njöt de av Medelhavssol. Rynkade näsan åt oss som var vänliga mot hotellpersonalen. Som om de skulle vara välkomna där.
Denna veckan. "Om man bara fick bort alla zigenare från [...]". Zigenare betyder alltså allt möjligt löst folk som inte följer svenska normer, som sticker ut. De som förde samtalet var hjärtligt överens om att deras kvarter skulle vara åh-så-mycket-trivsammare utan dessa människor. De bara knarkar och slår sina fruar -eller är det invandrare? Att de människor jag sett med en spruta i armen i nio fall av tio är "svenska" kvittar väl. De har säkert bara suttit i skuggan några veckor.
Och så heter det romer.
Jag skämde ögonen ur mig någon gång i mina preteens när min mor i protest mot samma slags fördomar mot hemlösa sa att hon varit hemlös, till en främling på bussen. Jag får fortfarande rysningar av minnet, men det är en av få saker min mor har gjort som är modigt. Kvinnan på bussen avfärdade förmodligen henne som "galen", men det gäller att utmana.
jobbhora
Svårt ha positiv inställning när man när som helst kan skickas vidare till nästa arbetsplats, utan rättigheter. Handelsvara.
Jag vill inte försöka bli en del av ytterligare en arbetsplats, lära mig omständiga system, bli bortglömd tills jag står och skriker (piper) efter toapaus och passerkort.
Kan man få en smula värde?
Jag vill bara sova.
det bidde en
Jag har smält. Dubbelt upp.
För övrigt älskar jag sex. Det finns stegräknare, kan det inte finnas orgasmräknare? Fast mer som en seismograf. Som är vattentålig.
Rekordet för flest orgasmer för en kvinna lär ligga runt 150. Känns ju lite som en tävling i äta varmkorv eller paj, beroende på vilken dålig metafor man gillar. Hur stor aptit kan man ha? Och hur mycket glidmedel gick åt? Skavsårsplåster?
150 i raken för en kvinna, medan vissa inte "kan" få en enda. Jag önskar att det fanns en universallösning, för alla borde få komma så hårt att det blir som ett möte med gud.
Och om jag fått ett alternativt liv hade jag blivit strippa i Vegas, levt hårt, slitit sönder mina knä och ätit upp män. Har gjort min läxa, har inte illusioner om glamour men likväl...
up theirs
Matchar inte vädret. Jag är ett åskmoln, hotar med regn, hotar med svidande sarkasmer och syrlig cynism.
Men mina armar är i vart fall bruna.
Känner mig dum, som om jag får leva på smulorna. Och om jag erbjuder mina smulor sopas de ner på golvet. Vill jag inte ha det som erbjuds får jag gå hungrig ett par dagar. Och om jag muttrar får jag ett "men så menar jag ju inte". Menar, säger, känner.
Tänker i vilket j-a fall som helst njuta av helgen och värmen. Ljumma öl och saltvatten.
jobbar som blodigel
Det är inte svårt hitta nytt jobb. Jag blir inte orolig, snarare irriterad. Lägga ner tid på att leta upp ett nytt och sedan lära mig det.
Eller byta bransch.
Varför sitter folk hemma på sina arschlen? Jag fräser inte på folk som är sjuka eller inte kan jobba av andra anledningar, men jag har hört ett otal gånger "jag orkar inte", "det är sååå tråkigt" eller "det räcker med csn plus bostadsbidraget". Eh, hallå?
Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Hellre vilja sticka pennor i ögonen ett par månader än att leva på välfärd och föräldrar. Som sagt, skulle säga upp mig, men inte förrän lite senare. När jag jobbat ihop en buffert.
Och det var väldigt softa arbetstider. Glida in, jobba någon timme, dra till krogen, slinka hem. Jag är inte mindre lat än alla andra!
Och hur jäkla svårt kan det vara att spara? Jag får in runt åtta, nio tusen i månaden, max tio, men jag har mina två månader på banken ändå. Hade hoppat jämfota av lycka om CSN höjdes men det går. Och jag lyckas ändå dricka rätt många öl och har nästan så många par skor som jag vill...
Välkommen till min nya blogg!
Jag är bekvämt lat och jag tänker inte försöka locka hit besökare. För jag har världens kontrollbehov och jag vill känna mig anonym. Heller oläst än igenkänd. Eller.
Insåg för en halv minut sedan att jag vill läsa mer om kärlek. Jag kan lära mig allt om sex och jag kan ofta en del mer än mina kompisar -sex är roligt och jag är vetgirig. Men kärlek. Att älska, bli älskad. Det påstås att de flesta vill vara normala. Jag är inte som alla andra men visst har jag också det där perversa och lite neurotiska behovet av att jämnföra mig med andra. Och jag har ingen guide för kärlek.
Och nånstans i alltihopa försvann "vanilj"sex. Jag vet inte om jag gör nåt bra eller dåligt när jag berättar för kompisar om mina äventyr i sängen. Man berättar ju om det galna, men samtidigt vill jag inte få det att låta som om det är något fel på missionären. Den är ju underbar den med! Jag vill få mina kompisar att våga mer, bli nyfikna och komma i kontakt med sina kroppar -men jag vill inte att få dem att känna sig tråkiga.
Men kärlek som sagt. Relationer. Och inte bara fånighets-stadiet när folk kräks av parets närvaro utan allt som kommer senare. Och som ser lika olika ut som stjärnorna på himlen, men även de har saker gemensamt.
