inte lika mcbeal

För ungefär ett år sedan blev jag skrämd när jag tittade på Ally McBeal. Jag låg och tänkte på en sak, tre minuter senare sa hon det högt på TV. Jag hoppade till.

Fast forward.

Ibland undrar jag om jag verkligen är nöjdare med livet. Eller om jag bara slutat sticka ut så mycket. Om jag har hittat min plats eller om jag gett upp. Men jag krisar inte lika ofta, det var längesedan jag hyperventilerade av ångest.

Hyperventilera av att skratta däremot. Det är grejer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0