dentata

Jag har sagt upp mig i protest en gång och hade tänkt säga upp mig i outtalad protest inom ett halvår. De besparade mig besväret.
Det är inte svårt hitta nytt jobb. Jag blir inte orolig, snarare irriterad. Lägga ner tid på att leta upp ett nytt och sedan lära mig det.
Eller byta bransch.

Varför sitter folk hemma på sina arschlen? Jag fräser inte på folk som är sjuka eller inte kan jobba av andra anledningar, men jag har hört ett otal gånger "jag orkar inte", "det är sååå tråkigt" eller "det räcker med csn plus bostadsbidraget". Eh, hallå?

Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Hellre vilja sticka pennor i ögonen ett par månader än att leva på välfärd och föräldrar. Som sagt, skulle säga upp mig, men inte förrän lite senare. När jag jobbat ihop en buffert.

Och det var väldigt softa arbetstider. Glida in, jobba någon timme, dra till krogen, slinka hem. Jag är inte mindre lat än alla andra!

Och hur jäkla svårt kan det vara att spara? Jag får in runt åtta, nio tusen i månaden, max tio, men jag har mina två månader på banken ändå. Hade hoppat jämfota av lycka om CSN höjdes men det går. Och jag lyckas ändå dricka rätt många öl och har nästan så många par skor som jag vill...