dentata

Jag har gått igenom ett par olika faser vad gäller relationer.

Som fjortis och ett par år därefter var jag övertygad om att ingen verkligen ville ha mig. Jag var bröst och inte mycket mer. Långt ner på den sociala stegen. Enbart intressant för min kropp.

I mina första förhållanden var jag fantastiskt naiv och prinsessig. Hjärntvättad av min mor men omedveten om det såg jag alldeles för långt in i framtiden istället för att se nuet. Vilket jag inte gjorde att jag såg att pojkarna inte alls var rätt för mig. Kunde inte hejda mig själv utan försvann in i en omöjlig och lätt löjlig fantasi.

När jag sedan insåg att jag var lite lätt störd var jag dessutom ganska bränd. Och, antar jag, generad. Lite akward upptäcka själv vad vänner insett för år sedan. Så jag höll mig till kroghångel och hade höga krav. Extremt relationskeptisk. Use them and lose them.

Nu. Några år in i ett vettigt  förhållande. Jag sa aldrig till mina tidigare killar att jag ville ha hela paketet (vilket jag ju enbart trodde jag ville i min förvillade hjärna). I detta förhållandet har jag tagit lärdom av tidigare pannkakor. Jag har sett till att vara i nuet.  Så därför blev jag överrumplad. Jag har ingen reservplan för när han börjar svamla. Om något som troligen ligger mer än ett år framåt i tiden.

Så kan det gå.