dentata

Monsterfylla plus Dexter blir inte..helt rätt. Många tankar. Kan vara vädret också.

Jag känner igen mig i vissa aspekter av Dexter. Mer eller mindre avstängd, men inte för att jag är en känslokall psykopat utan av gammal vana. Hålla distans. Ibland, i vissa situationer, känner jag dock att jag spelar ett spel. Men jag gör det mindre och mindre. Kanske är jag oartig men varför ska jag tråkas ut? Eller umgås med människor jag inte har något gemensamt med. Jag sätter min egen agenda, planerar min tid. Det är inte så enkelt som att säga nej till saker som gör dig stressad. Jag blir inte stressad. Jag blir uttråkad.

Var jag konstig från början eller blev jag konstig? Intelligenta barn är inte populära. Mina föräldrar anmälde mig aldrig till fotbollen. Mina föräldrar var konstigheten själv. Hönan och ägget. Hade jag blivit välanpassad om jag åkt på träningsläger och haft föräldrar som alltid nickade och log på föräldrarmöten? Eller hade jag blivit olycklig(are)? Lät mina föräldrar mig vara konstig? Att jag fick vara mig själv, vilket jag alltid insisterat på, placerad mig längst ner i hackordningen. Å andra sidan, om jag var konstig och någon försökt tvinga mig bli vanlig hade jag kanske sprattlat hårdare ju mer de försökt?

Mindre och mindre men fortfarande gör jag saker mer för att jag borde än för att jag verkligen njuter av det. Som Dexter. För att passa in, för det gör livet lättare. Men jag har å andra sidan inte lust att mörda någon. Hämnd är bäst om mottagaren överlever.