dentata

Jag har dåligt immunförsvar, helt enkelt. Men det är inte så enkelt att fixa. Inte hjälper det att käka apelsiner och vistas i friska luften. När jag känner mig krasslig kan inte heller säga något till de omkring mig -en del blir så besvärade och absolut ingen vet riktigt hur de ska reagera. Jag känner inte att jag kan sjukanmäla mig från jobbet och jag har svårt att säga nej, så utan motivering går det inte. Vad skulle de tänka? Att en sån kan man inte ha?

För det är inte somatiskt. Det är pyskiskt. Jag har ett dåligt immunförsvar, helt enkelt. När jag blir trött och utarbetad är jag inte bara mottaglig för förkylningar utan även för ångest. Och jag måste inse det själv, i tid, annars går jag ner mig. Det är inget man får tala högt om. "Hej, jag kan inte jobba idag, jag har stark ångest".

Ingen diagnos. Psykvården skyr jag som pesten. Dels av rädsla för att bli som min mamma, dels för att jag haft kontakt med den så det räcker. Vid 16 blev jag tillfrågad om jag ville omyndigförklara min mamma eller om jag ville att de skulle tala med henne om medicinering. Men där hon förmodligen alltid kommer ha problem kan jag bli frisk. För jag måste bara få distans till all jävlighet, måste fortsätta. Jag har kommit långt. Men jag har ett dåligt immunförsvar.

Ikväll var jag duktig. Ikväll insåg jag mina begränsningar och gick hem fast jag så gärna ville fortsätta. Tyvärr går inte allt att sätta på paus. Plugg till exempel.

"jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jo, tack, så har jag känt många gånger. Fast inte längre. Döden är som en snuttefilt, det kommer att ta slut någon gång, men jag behöver den mindre och mindre. Knappt alls längre faktiskt. Och när jag kom hem ikväll hittade jag http://sydsvenskan.se/samtidigt/article402877/Angesten-ar-ett-dodligt-hot.html . Tack!