dentata

Det finns tydligen en debatt kring detta. Men jag tänker inte länka till dölliga kvällstidningar. Jag tänker bara ge min åsikt. Och den är delad. För ibland klagar min käre pojkvän på att han inte får "känna sig manlig". Det är givetvis halvt på skämt men handlar om att jag är så enormt självständig och inte behöver hjälp med att ens öppna ett sketet burklock. "Kan själv" draget lite för långt. För inte har vi väl "förlorat" något om vi låter en man hålla i stolen när vi står och sträcker oss efter något på översta hyllan?

För jag ber ibland om hjälp med saker jag klarar själv. Det är inte en fråga om jämställdhet, det är en fråga om just att känna sig behövd. För om jag klarar allt själv, vad har jag honom till? Sex när batterierna tar slut? Och jag tycker inte det är fel, för att gå vidare, att spela på sin kvinnlighet. "älskling, matkassen är såå tung, kan du hjälpa mig bära?" Han vet att jag kan själv. Men jag måste inte. Och då får jag fan lov att vifta med ögonfransarna.

Kanske handlar det om att vara trygg i sig själv. För jag tycker vi är jäkligt jämställda, han och jag. Den som vill dammsuga gör det, den som vill skruva upp en bokhylla gör det. Och det ställer inte till problem i sovrummet, jag kan säga att jag inte ens förstår problematiken. Å andra sidan har min älskade inte heller problem med att bli bunden och utnyttjad i sovrummet heller...